Gustavianum

Anatomiska teatern

Olof Rudbeck d.ä

Olof Rudbeck d.ä. var den svenska stormaktstidens främste vetenskapsman. I hans verksamhet förenades humaniora med naturvetenskap. Rudbeck var närmast ett universalgeni, verksam inom så vitt skilda områden som medicin, botanik, historia, arkeologi, matematik och musik. Han var även ingenjör och uppfinnare, en entreprenör med stora visioner. Rudbeck arbetade för ett universitet i nyttans tjänst. Men det var som medicinare han inledde sin akademiska karriär. Redan i 20-årsåldern kartlade den unge studenten lymfkärlsystemet. Som etablerad professor konstruerade Olof Rudbeck 1662 en anatomisk teater under Gustavianums kupol. Det är ett av de mest originella rum som skapats för undervisning i Sverige.

Någon medicinsk vetenskap och utbildning existerade i egentlig mening i Sverige i början av 1600-talet. Uppsala universitet tillsatte visserligen en professur i medicin redan 1613, men studenterna var till en början inte fler än fyra till fem per termin. De flesta medicinstudenter valde dessutom att förlägga delar av studietiden utomlands, eftersom det i Europa gjordes stora framsteg inom medicinens grundvetenskaper. Olof Rudbeck valde att resa till Leiden. Vid det holländska universitetet fanns kunniga professorer och en anatomiska teater.

  

Foto: Mikael Wallerstedt

När Rudbeck utnämndes till professor vid Uppsala universitet 1660, gjorde han stora ansträngningar för att förbättra kvaliteten på undervisningen. Ett led i denna utveckling var färdigställandet av den anatomiska teatern. Trots de storslagna föresatserna hos Rudbeck, kom den anatomiska teatern endast att användas ett fåtal gånger. Döda kroppar levererades från slottsfogden efter skriftlig begäran. Dissektionerna fick lätt karaktären av spektakulära skådespel, eftersom de inte bara var ämnade för medicinstudenter, utan även öppna för en betalande publik.

Världens första anatomiska teater konstruerades i Padua 1594 och finns bevarad idag. Förebilden var den romerska amfiteatern, och snart byggdes liknande teatrar vid flera europeiska universitet. Åskådarna placerades i rader som stegvis sänkte sig ner mot dissektionsbordet. Ett skrank skiljde publiken från anatomen och den döda kroppen. Även Rudbeck lät sig inspireras av ett formspråk med rötter i antiken. En byggnadsteknisk nymodighet i Uppsala var placeringen av anatomisalen på Gustavianums tak – ett åttkantigt rum vars kupol kröntes av ett solur. Det klassiska formspråket lär oss att se teatern som ett sakralt tempel där medicinarna inte enbart letade efter ny kunskap, utan även visade på människokroppens fulländade konstruktion. Statusmässigt hade den anatomiska teatern ett högt symbolvärde för Uppsala universitet genom att synliggöra nya verksamhetsområden. Dissektionssalen som idag återfinns i Gustavianum är till delar en rekonstruktion gjord på 1950-talet efter Rudbecks egna ritningar.

Soluret på Gustavianum