Gustavianum

Tre ton minidatorer - 40 år med datorer i universitetets tjänst

På bara några decennier har datorn blivit en så pass central del av vårt samhälle att det är svårt att föreställa sig ett liv utan den. 2012 gjordes en utställning om datorer i universitetets tjänst, där flera steg i datorernas utveckling uppmärksammades.

Tidiga datorer använde hålkort och hålremsor för in- och utmatning av program och data. De hade även ett så kallat primärminne stort nog att tillfälligt lagra data under bearbetning. Senare utvecklades ett sekundärminne för att kunna lagra stora mängder information som datorn själv kunde bearbeta utan behov av upprepad in- och utmatning. Genom teknisk utveckling har sekundärminnenas lagringstäthet och hastighet ökat.

De första experimentella datorerna under 1930- och 40-talen byggdes med elektromekaniska reläer. De ersattes av elektronrör, men de alstrade mycket värme och var opålitliga. Lösningen kom runt 1950 med transistorn. Sedan den integrerade kretsen kom i början av 1960-talet har datorer blivit allt mindre och mer kompakta. Vid 1970-talets början blev det möjligt att tillverka en dators hela processor i ett enda mikrochip. Snart gick det att tillverka kompetenta datorer små nog att ställa på ett skrivbord. Med sjunkande komponentpriser tog datorn steget in i hemmen och mikrodatorrevolutionen var ett faktum.

Databehandling med IBM 026 hållkorts stans vid astronomiska institutionen

I dag kommunicerar vi med datorn via tangentbordet och bildskärmen. Fram till mitten av 1970-talet skedde datorkommunikationen främst med hålkort. En mekanisk hålkortsmaskin stansade in program och data i form av hål i korten. Hålpunkterna bestämdes av tangenterna som operatören tryckte ned. 1949 introducerades IBM 026 hålkortsstans, som användes under lång tid av astronomer vid Uppsala universitet för att registrera observationer. Främst rörde det sig om fotometriska observationer, alltså uppmätningar av strålningsintensiteten från olika himmelsobjekt. Oanvända kort matades in ett åt gången i stansstationen från kortbehållaren. Stansstationen var placerad i högra sidan av maskinen ovanför tangentbordet. När ett kort stansats flyttades det automatiskt till lässtationen i centrum och därifrån till kortstaplaren till vänster om maskinen. De färdiga korten lästes sedan in i en kortläsare. Det var en tidskrävande process som ibland gick fel på grund av den mänskliga faktorn. Universitetets stansade kort processades av UDAC (Uppsala datacentral) på Sysslomansgatan i Uppsala.

LINC-8 vid psykologiska institutionen

Under 1960-talet utförde professor Gunnar Johansson och hans kollegor vid psykologiska institutionen experiment gällande rörelsemönster och mänsklig perception. De intresserade sig bland annat för omständigheterna kring hur en betraktare uppfattar djup. De här experimenten medförde ofta invecklade förberedelser och krävde flera assistenter samt diverse rekvisita. Utrustningen begränsade de möjliga antalet experimentvariabler och därigenom resultaten. Johansson köpte därför en LINC-8 minidator som gjorde att variablerna i experiment ökade kraftigt. Förberedelsetiden minskade då behovet av assistenter och rekvisita minskade. Det var den första datorn som installerades på en psykologisk institution i Europa och en av tre LINC-8-datorer som vid tiden fanns i Sverige.

Den första LINC-datorn var specialiserad för laboratoriemiljöer och konstruerades 1962 på Massachusetts Institute of Technology (MIT). Digital Equipment Corporation (DEC) tog senare över tillverkningen, som skedde på beställning. Totalt 50 exemplar tillverkades. Minidatorindustrin inleddes 1959 då DEC introducerade PDP-1 för 840 000 kronor, ett oerhört lågt pris för en dator på den tiden. Den hade samma komponenter som de rumsstora datorerna men var inte större än ett kylskåp. 1965 introducerades den första massproducerade minidatorn, PDP-8. DEC valde även att konstruera en hybrid mellan PDP-8 och LINC, vilket 1966 resulterade i LINC-8. Det relativt låga priset och maskinens många funktioner gjorde den populär inom forskarvärlden.

Undervisning i användning av LINC-8 som användes vid forskning vid institutionen för psykologi, 1968.

PDP-12, Elsa – Ulleråkers sjukhus

PDP-12 introducerades 1969 och kostade omkring 200 000 kronor. Mindre än 1 000 exemplar tillverkades. PDP-12 utformades som ett lättanvänt verktyg för laboratorier och andra typer av forskningsenheter. Den kunde användas för att samla in och analysera data från olika typer av kringutrustning som en programmerbar laboratorieklocka, kortläsare eller PC12 High Speed Tape Reader and Punsch samt från andra typer av laboratorieutrustning. Datorn Elsa som Update har hand om användes i forskning vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Med dess hjälp genomfördes flera viktiga studier med patienter som försökspersoner, bland annat studier av reaktionstider. Namnet Elsa kom av att de få datorer som var uppkopplade till nätverk fick egennamn för att de skulle kunna urskiljas i nätverket. Det kan liknas vid dagens IP-adresser som identifierar datorn på internet. 

Ett av huvudsyftena med utställningen var att uppmärksamma Updates omfattande samling av äldre datorer och sporra intresset för dem. Det blev en mycket uppskattad utställning. Många äldre människor som jobbat på universitetet kom för att återuppleva maskinerna från deras arbetsdagar, men barn och ungdomar utgjorde också en stor del av publiken.